produkt

SY FÖRANKARE

En av de vanligaste skadorna bland idrottare är att ligament, senor och/eller andra mjukdelar lossnar helt eller delvis från deras associerade ben. Dessa skador uppstår som ett resultat av överdriven påfrestning på dessa mjuka vävnader. I allvarliga fall av lossnande av dessa mjuka vävnader kan kirurgi krävas för att åter fästa dessa mjuka vävnader till deras associerade ben. Många fixeringsanordningar finns för närvarande tillgängliga för att fixera dessa mjuka vävnader till benen.

Exempel inkluderar häftklamrar, skruvar, suturankare och stift.

Suturankarfixering är en av de viktigaste innovationerna inom artroskopiska operationer. Det ursprungliga suturankaret rapporterades vara utvecklat för över tre decennier sedan. Det nämns suturankare gjorda av lin, hampa och hår av Sushruta, den forntida indiske plastikkirurgen (AD c380-c450). Sedan dess har suturankare genomgått en mängd olika modifieringar när det gäller design, material som används, storlek etc. Suturankare används nu allt oftare vid kirurgisk reparation av revor av rotatorkuffen i full tjocklek eftersom det hjälper till att effektivt fixera mjuka vävnader till benet . Potentiella fördelar inkluderar minskad benskada.

Ena änden av suturen är bunden till mjukvävnaden och den andra änden till enheten som förankrar suturen vid benet.

Suturankare består av:

1. Ankaret – koniska skruvliknande strukturer, som sätts in i benet och består av metall eller biologiskt nedbrytbart material.

2. Eyelet – Detta är en ögla i ankaret som länkar ankaret till suturen.

3. Suturen – Detta är ett biologiskt nedbrytbart eller icke-absorberbart material som fästs vid ankaret genom ankarets ögla.

Suturankare finns i olika utföranden, storlekar, konfigurationer och använda material. Två huvudtyper av suturankare är:

1. Bioabsorberbara suturer

Används vanligtvis i många av kroppens inre vävnader. Dessa suturer bryts ner i vävnad på tio dagar till fyra veckor. Dessa används i fall där såret läker snabbt och det därför inte finns något krav på främmande material kvar inuti kroppen. De absorberbara suturförankringarna är de föredragna fixeringsanordningarna eftersom de har minsta chanser att orsaka komplikationer efter operationen.

Biologiskt nedbrytbara suturankare används nu allt mer för olika procedurer inom idrottsmedicin.

2. Ej absorberbara suturer

Det finns få fall där icke-absorberbara suturer är mer lämpliga. Dessa typer av suturer metaboliseras inte av kroppen. I fall som hjärta och blodkärl som behöver längre tid för att läka är det lämpligt att använda icke-absorberbara suturer. Men vid axeloperationer är de mest föredragna de absorberbara suturförankringarna, eftersom de icke-absorberbara har en möjlighet att orsaka kokosnötskrapaeffekt i händelse av att implantatet lossnar, vilket kan leda till allvarliga artritiska förändringar på grund av skrapeffekten på benet. Suturankare av metall, plasttyp är av denna typ.

Suturankare har blivit ett ovärderligt verktyg för ortopedkirurger.